Lviv 2026
Kerstin och jag väljer att fira påsk i Lviv, en av de större städerna i västra Ukraina.
För mig bör det vara lite av ett äventyr att åka till ett land i krig medan det för Kerstin är ett sätt att få det lite lugnare då attackerna och flyglarmen i västra Ukraina är betydligt färre än i Kyjiv.
Min färd till Lviv går via flyg till Warszawa och därifrån bil hela vägen först genom Polens och därefter Ukrainas landsbygd.
Jag hade hellre åkt tåg men tidtabellen var inte på min sida.
Vi kommer från varsitt håll och möts på hotel Leopolis under skärtorsdagen. Lviv är staden som över tid har haft många namn och det latinska Leopolis är kanske det mest uthålliga men staden har aldrig själv har kallat sig så.
Även om det är lugnare i Lviv så är kriget högst närvarande.
Första morgonen sitter vi i ett café när flyglarmet går. Flyglarms-appen i våra mobiler överröstar larmet på stan och vi är de enda som agerar överhuvudtaget trots att larmet på torget utanför fortsätter att tjata långt efter att vi har tystat våra mobiler.
Vi nöjer oss med att ta med kaffekoppen till ett "hårt rum", det vill säga i ett rum utan fönster, längst in i fiket . Efter en stund har vi scannat igenom några Telegram-kanaler och kan konstatera att det är en omfattande attack av Ukraina med hundratals drönare mm som tycks vara koncentrerade till Kyjiv, Odessa och östra Ukraina men larmet ljuder över hela landet eftersom det i förväg inte går att avgöra vilka målen för attacken är.
Lviv-borna verkar vara hyfsat trygga i att de inte utgör något mål. Efter ungefär tjugo minuter lämnar jag rummet och tittar ut genom fönstret där antalet gäster har ökat under den korta tiden. Vid flera bord på uteserveringen sitter nya gäster som obekymrat beställer ur menyn. Personalen svarar bara kort med en axelryckning när jag frågar, eller snarare konstaterar att de inte verkar ta så allvarligt på larmet.
Vi hamnar i en märklig situation när vi är ensamma om att sitta och trycka. Den låga risken, åtminstone just här och nu är uppenbar även för oss men Kerstin är väl trimmad efter tre år i Kyjiv i att strikt följa säkerhetsreglerna och vi är helt överens i att det vore en dum idé att börja utmana nu, varför vi sitter kvar. Det är heller inte någon större nöd än att vi kan ta oss en påtår och en bakelse till.
På eftermiddagen i ett konstmuseum, i ett litet rum, visades en animerad film där flyglarmet plötsligt dånade ut ur högtalarna. Det var mycket tydligt att larmet tillhörde själva filmen men vi alla, kanske fyra-fem personer, tog ändå upp våra mobiler för att för säkerhets skull dubbelkolla att det inte var ett skarpt larm på riktigt. Uppenbarligen är det ändå några i Lviv som bryr sig om flyglarmen.
Det finns en föreställning att ingen i Ukraina bryr sig om flyglarmen men det är delvis en myt. Sanningen är dels att det är väldigt olika, som vanligt. En del personer struntar i allt medan andra alltid söker skydd vid minsta indikation och förutom att det finns en stor variation av personligheter är det också stor skillnad på hotnivåer. Många ukrainare följer kanaler som kan ge mer detaljer än bara själva flyglarmet och med den informationen göra sin egen bedömning av respektive läge och agerar sedan efter detta.
Utifrån, eller från ett café-fönster kan man lätt få bilden av ett folk som inte bryr sig men det ger bara en liten skärva av helheten.
Lite senare passerar jag en skylt i muséet som säger ”Shelter” och jag hann precis tänka att det är ju praktiskt att kombinera utställningen i källaren med ett av alla nödvändiga skyddsrum, innan larmet faktiskt gick...
En halvtimme senare kunde vi lämna konsten bakom oss.
Konsekvenserna av kriget är givetvis betydligt mycket värre än att fastna en stund på ett café eller museum.
Vid ett par tillfällen råkade vi på begravningsföljen under vår tur i staden och det råder inget tvivel om att de var kopplade till kriget.
Orkestern spelar.
Passerande människor går ned på knä.
Följet drar vidare.
Det är närmast ofattbart känslosamt.
Allting dokumenteras.
Fotografer tycks vara en obligatorisk del av begravningarna och minnet av den här tiden kommer att leva länge, mycket länge för alla i Ukraina.
Förutom allt elände är Lviv en storartad stad i den gamla Habsburgska andan.
Innerstaden är klassad som ett UNESCO-världsarv efter att ha varit en viktig stad i Österrike-Ungern som utgjorde själva Centraleuropa fram till första världskriget och under mellankrigstiden var Lviv en viktig stad i Polen då kultur och vetenskap blomstrade.
Faktum är att staden är det centralaste av Europa, åtminstone geografiskt. Inte politiskt såklart men en karta över Europa, där Ryssland trots allt är en del av kontinenten visar tydligt att kontinentens centralpunkt är själva Lviv.
Efter Wien, Budapest, Prag och Trieste var Lviv, eller dåvarande Lemberg, den femte största staden i Österrike-Ungern.
Staden har bytt nationalitet många gånger från det att den grundades år 1256 och fick namn efter furstens son Leo. Från Kievriket till dagens Ukraina har många erövrat och införlivat Europas mittpunkt till sin nation.
Även Sverige har erövrat staden ett par gånger på 1600-talet och 1700-talet men bara tillfälligt. Som en central punkt i Europa har staden varit utsatt för olika nationers expansiva ambitioner och har som sagt namngetts till Lemberg under Österrike-Ungern, därefter Lwów, när staden tillhörde Polen efter första världskriget, till att få heta Lvov under Sovjettiden efter andra världskriget och först efter Ukrainas självständighet 1991 fick staden till slut heta Lviv.
Jag brukar påstå att Kyjiv kommer att bli en hubb dit "alla" vill åka efter freden men frågan är om inte Lviv blir, och i viss mån redan är, den ukrainska staden som kommer att vara weekend-turisternas favorit.
En vacker och kompakt city-kärna med massor av mysiga caféer, restauranger, kyrkor och kulturevenemang kan locka de flesta.
Nattlivet blomstrar kanske inte nu under krigets utegångsförbud mellan tolv och fem på natten. De flesta stänger klockan elva så personalen kan hinna hem före tolv men de ligger i startgroparna och nattklubbarna har uppenbarligen öppet under natten redan nu. Man får ställa in sig på att stanna till fem på morgonen när utegångsförbudet lättar.
Ungdomarna som startar kvällen ungefär samtidigt som jag avslutar den, verkar inte ha några problem med det.
Det finns en lång rad restauranger med vitt skilda inriktningar som på sitt sätt piggar upp utelivet men Baczewski Restauracja på sitt alldeles egna vis och är kanske den mysigaste av de alla, dessutom med hög klass på maten.
Kvittrande burfåglar, en bedagad orkester och underbart späck serverad på ett dockskåps-liknande klädstreck.
Koncept-restaurangerna är allt från pub-muséet med världens näst största gaslamps-samling (gaslampan uppfanns här) till masochist-puben där man lär få smisk som en välkomsthälsning (Leopold von Sacher-Masoch kom från Lviv/ Lemberg).
Det är Art Center Dryga, någon sorts kultur & konst-center med levande musik och ett gäng barer och smårestauranger (min favorit).
Du kan hitta handgjord choklad, strudelbageri och en restaurang som inte tycks servera något annat än revbensspjäll direkt på bordet i någon sorts vikingaanda. Givetvis finns det ett gigantiskt och typiskt habsburgskt café vid stora torget där kakorna och bakelserna kommer i våningsservis och det finns typiskt ukrainska restauranger och mycket mer.
Samma ägare under namnet Fest tycks har lagt rabarber på halva stan och levererar enkom allt detta och minst lika mycket till.
Det känns lite som Uppsala...
Utöver Fest finns det fler ställen att gå till och vi hittade till Atlas, faktiskt till de bägge Atlas.
Atlas café har anor sedan början av nittonhundratalet. Det var stängt under Sovjet-tiden men har återöppnats sedan tio år tillbaka. De fem olika rummen var nog tydligare avskilda på tiden när publiken fick skriva på väggarna i ett av dem och i ett annat satt man på vintunnor med ölkaggen fastkedjad i väggen men det var riktigt bra även nu med målade karikatyrer av gamla galiciska monarker på väggarna.
Atlas Deluxe är idag ett hotell och restaurangen kallas för the Scottish Café, vilket det också var under mellankrigstiden. Hit gick matematikerna från universitetet då de hade tröttnat på Café Roma tvärs över torget där det var alldeles för mycket stök och fullt av sådana där kulturella filurer.
På Skotska caféet kunde de diskutera riktiga problem, det vill säga matematiska. Caféeägarna hade en bok där var och en kunde skriva ner ett matematiskt problem och den som kunde lösa gåtan blev rikligt belönad med en flaska whiskey, en levande gås eller något annat passande. Boken är känd som the Scottish Book av naturliga skäl och har återfunnits efter många år på villovägar.
En lösning på problem nummer 153 skedde först 1972 vilket TV-sändes i Polen, där historien nog är mest känd då eftersom Lvov tillhörde Polen under den här tiden.
Stefan Banach är den mest kända av de som huserade här under 1930-40-talet och det är också hans fru Łucja som såg till att ta fram en bok som caféet kunde ha till gästernas förfogande. Vi nöjde oss med ett glas bubbel för att sedan gå vidare.
Saluhallar lockar mig alltid, var jag än är.
Jag behöver verkligen spana in sortimentet vilket här kräver en sväng igenom påskdekorationer, underkläder, väskor, skor med gigantiska sulor, allehanda kläder, telefonprylar mm innan man når fram till maten, som i Ukraina ofta är inlagda grönsaker, rökta produkter (allt verkar gå att röka), kött i tveksam kyla och kanske framförallt, färska grönsaker.
Just nu har den inhemska produktionen från Besarabien inte kommit igång fullt ut ännu men då har de import från hela världen istället. Härligt! Besarabien är en gammal benämning på ett område som utgör större delen av Moldavien men också Ukraina, söder om Odessa. Jag utgår ifrån att mycket av den inhemska produktionen kommer därifrån då det är ett mycket bördigt område med milt klimat.
Sista kvällen i stan stöter vi ihop med en kvinna vi träffade kvällen innan och slår oss ned vid bordet där också en amerikan sitter.
Efter en kortare presentation frågar jag honom vad han gör i Ukraina och hans svar är enkelt: Kriget.
Efter en stund berättar han att han har skrivit på för armén och han tänker sig ta några lediga dagar i Lviv innan han åker vidare till en utbildning. Därefter ska det bära av till fronten.
Jag vet såklart att det finns människor från olika delar av världen som bestämmer sig för att åka långt för att delta i ett krig lika långt hemifrån men det är första gången jag träffar någon av dem. Han tänkte åka hit redan 2022 men familjen avrådde då. Nu ser han ingen framtid för USA med Trump som president och har gjort slag i saken.
Vår tillfälliga vän låter karsk och målmedveten men emellanåt tycker jag mig se en osäkerhet blinka till i ögonen. Om så vore är det knappast underligt men det kan lika gärna vara jag själv som söker den för mig naturliga tvekan inför att frivilligt åka till fronten och riskera livet i främmande land.
Nä, det är inte Banksy - men snygg ändå.
Bara någon vecka efter vår korta vistelse var även Kung Carl XVI Gustaf på besök i Lviv för att bland annat träffa Zelenskyj och besöka rehabiliteringscentret Superhumans.
Kungen är den första sittande monarken som besöker Ukraina sedan den fullskaliga invasionen och på plats uttrycker han djup beundran för Zelenskyjs ledarskap och det ukrainska folkets mod.
Vanligtvis följer jag inte kungligheter särskilt nogsamt men det här besöket imponerar och är utan tvekan mycket värdefullt, i synnerhet då en monark på plats breddar den viktiga rapporteringen ytterligare.
Kungen sågs bland annat delta i en ceremoni för att hedra stupade soldater på en begravningsplats och jag känner omedelbart igen mig.
När vi en dag hade gått och gått genom staden, hoppade vi istället på en spårvagn bara för att få se lite mer och kanske hamna på någon intressant plats. Efter ett tag åkte vi förbi begravningsplatsen och på ett stort fält vajade tusentals flaggor, vilka givetvis representerar stupade soldater från fronten.
Liknande skog av flaggor finns på Maidan i Kyjiv och troligen i de flesta ukrainska städer men den stora mängden här överraskade mig ändå. Det är lätt att glömma bort att kriget har pågått sedan 2014 och allt sedan dess har Lviv skickat sina ungdomar till fronten.
En liten elbil som åker runt med turister, skyltar med att de kan tillgängliggöra audio på många olika språk men nu har de kryssat över ryskan av naturliga skäl. När jag tar en bild av bilen med den tydliga markeringen får jag en tumme upp av chauffören.
Mannen vi inte riktigt ser ansiktet på utanför baren, en halvtimme före utegångsförbudet lär normalt jobba på Lviv Theatre of Opera and Ballet och det kan nog kännas och framförallt låta som att ryktet stämmer.
Helgen är slut och vägen tillbaka går genom den ukrainska landsbygden
