Blogg - Resedagbok -  Travel diary >

       Goanna

	Goannan är nytt favoritdjur. Kanske inget att gosa med men det är riktigt vackra och maffiga djur som känns lite overkliga.

			Reptiler från forntiden som finns mitt ibland oss - åtminstone om man befinner sig i delar av Australien.     Någon av de första dagarna i Sydney berättade grannen Bill att han hade känt en märklig lukt hemma och av den förstod han att en goanna måste ha kommit in i huset.   - Bara en kännare drar den slutsatsen enbart av lukten och han hittade mycket riktigt en två meter lång goanna i sängen!   Djuret ville inte röra sig varför Bill var tvungen att bära ut den.   Det låter som en skröna, både själva historien och storleken på goannan men det kan mycket väl vara sant då Bill och Berryl bor ganska ensligt i en dalgång mitt i Mara mara nationalpark där allahanda djur kommer helt nära husen.

		Dessutom sprang vi själva på en goanna som åtminstone var en och en halv meter lång, svansen inräknad.   Jonny och jag körde en dag ut sopbehållare till landsvägen. Vi lyckades få plats med två sopkärl och oss själva på en motorgräsklippare och åkte iväg på infarten mot landvägen.   När vi kom skramlande stod en goanna mitt på vägen. Den får syn på oss, springer med en obegriplig fart mot närmaste träd och klättrar upp i det, snabb som en katt. De rör sig oftast sävligt och ser långsamma ut men här gick det undan,    - ”When the goanna moves, it moves” som Aussies brukar säga.   Vår goanna klättrade upp och satt kvar där den satt.       Flera vi har pratat med berättar att den största risken man själv löper vid ett goanna-möte är att den blir stressad.   En stressad goanna flyr oftast upp i närmaste träd och de kan ta fel på dig och ett träd och därför klättra upp på närmaste människa istället. Det finns även beskrivet i böckerna och där konstateras torrt att det inte är farligt men förmodligen väldigt smärtsamt.   Klorna är inte att leka med och många rekommenderar att man ska lägga sig ned vid ett möte med stor goanna för att minska risken att bli kättrad på…

	Först när de känner att faran är över klättrar de ner från trädet igen. Om de inte ramlar ner förstås. Träden är av lite olika karaktär och de barklösa är knepiga liksom de som håller på att tappa barken. Claries bror som bor lite längre bort på Canoelands road hade en hemma som retade upp hundarna ordentligt. Goannan for upp i trädet men ramlade ner igen med en duns då barken lossnade och retade upp hundarna än mer innan den lyckades försvinna in i bushen igen.

			Vår sista dag kom en goanna in i trädgården, gick fram till huset och grävde upp en nyligen begravd papegoja.     Vi kunde se det från bara någon meters håll, inifrån huset.   Goannan tog med sig sitt byte och ”dödade” det ordentligt med några krokodil-liknande slängar för att sedan gå in under en buske för att äta upp fågeln.

		Jag smög ut och lyckades komma riktigt nära. Det var svårt att få bra bilder i skuggorna under buskarna men här ser man ändå tydligt hur den sitter mitt i Claires trädgård och äter av bytet